Historik
Hur det började
Den kärntekniska forskningen i Sverige påbörjades i slutet av 1940-talet. Företaget AB Atomenergi bildades för att ansvara för det civila statliga kärnkraftsprogrammet som forskade kring kärnkraften som energikälla. Uppgiften var att konstruera experimentreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter. Verksamheten bedrevs inledningsvis i Stockholm och den första forskningsreaktorn uppfördes vid Kungliga Tekniska Högskolan. Under 1950-talet flyttade AB Atomenergi till Studsvik, där verksamheten expanderade genom byggandet av ytterligare forskningsreaktorer. 1963 driftsattes även en reaktor i Ågesta utanför Farsta i Stockholm.
AB Atomenergi bytte så småningom namn till Studsvik Energiteknik AB och har under åren som gått även haft andra namn.
Studsvikslagen
1989 trädde Studsvikslagen i kraft. Lagen ålade den som hade kärnreaktorer i drift att betala en avgift för att täcka kostnaderna för att avveckla ett antal anläggningar i Studsvik samt Ågestareaktorn. Avgiften skulle även täcka kostnaderna för att omhänderta det kärnavfall som uppkommit i samband med det statliga kärnkraftsprogrammet och som hade förts till Studsvik under en längre tid. Under 1991 överfördes verksamheten från staten till Vattenfallkoncernen och tillsammans med kärnkraftsproducenterna kom man överens om att bilda ett bolag för att hantera de skyldigheter som lagts på kärnkraftsproducenterna i och med Studsvikslagen.
AB Svafo bildades 1992 och övertog ett stort antal anläggningar i Studsvik samt det kärnavfall som fanns lagrat i dessa. 1993 fick AB Svafo kärntekniskt tillstånd från regeringen för att inneha och driva anläggningarna.
AB Svafo:s verksamhet har sedan starten bestått i att avveckla kärntekniska anläggningar som inte längre används samt omhänderta och mellanlagra kärnavfall till dess att detta kan föras till slutförvar.
AB Atomenergi till Studsvik
Svafo bildades
Nya mellanlagret står klart
